lördag 15 maj 2010

Skoltågluff

Nattåg, stadsvandring i regnigt Berlin. Jag förvånas över hur liten berlinmuren var. Men det var ju såklart övervakningen och inte murens höjd eller tjocklek som var problemet. Bästa berlinguiden - Andi har vuxit upp i östtyskland och bott och jobbat i Berlin både före och efter murens fall. I Kreuzberg finns en mellanösternrestaurang som serverar en gigantisk tallrik god vegetarisk mat, cool graffiti och en fin garnaffär. Eleverna förvånas över att jag följer med dem in i en vattenpipsaffär.
På kvällarna spelar vi set och äter godis.

Nästa nattåg till Paris och vidare till Normandie. Här blåser det kallt från havet, man kan gå milslånga strandpromenader och hitta bläckfiskskelett, snäckskal och fina stenar i sanden. Efter varje högvatten finns nya fynd. Jag har egen dubbelsäng med havsutsikt, halsont och smutsiga kläder. Alla kan göra vad de behöver, stanna i sängen hela dagen eller äventyra på stranden - jag letar egentid, stickar och läser.
På kvällarna spelar vi biljard, set, uno och frågesport och dricker godisdrinkar i baren.





På den amerikanska kyrkogården finns över 9000 gravar efter landstigningen i Normandie under andra världskriget. Vi har fått lära oss en hel del om D-day. Omaha beach var en katastrofplats för 65 årsedan men är idag en fridfull semesterby.

Två gånger står vi och väntar på en buss som inte kommer, på väg till Bayeux. Andra gången ska vi med Pariståget och är halvt ihjälfrusna med bara en halv frukost i magen. Sofia fiskar fram ett visitkort från grannbyns taxi och jag ringer och svamlar på franska. Så blir vi hämtade av två bilar med plats för exakt 13 personer och avsläppta i Bayeux. Där hinner vi titta på den 900 år gamla Bayeuxtapeten som handlar om slaget vid Hastings och är intressantare än jag väntat mig. Det finns radioguide på svenska som berättar om de numrerade scenerna i broderiet. Därmed är min nästa bildlektion räddad. Efteråt dricker jag te med tre fina elever och har en riktigt mysstund.

Paris är chockartat, vandrarhemmet har klaustrofobiska rum och utanför dörren är de arabiska kvarteren med svartmarknad som hålls igång av invandrare från afrika och arabländerna. Jag håller hårt i kamera och väska och eleverna är närmast skräckslagna. Vi träffar Tinda vid Sacre coeur, som lugnar oss och beställer crêpes och drickor på ett franskmysigt café.

Nästa dag trotsar vi regnet och går på sightseeing. Mina fötter är blöta precis hela tiden (när gårdagens väta just torkat kommer nästa skur. Jag släpar runt på eleverna i converse och munkjackor och det är urlångt att gå genom centrum. Vi picknickar stående under de tätaste träd vi hittar. Båten på Seine går inte där jag tror den ska gå och vi kastar oss på en metro -för att i alla fall hälsa på eiffeltornet underifrån- och det är ett enda virrvarr av linjer med femtielva byten eller så. Det känns som om tom regnet är mitt fel stundtals och jag vill bara krypa ner i en varm torr säng.
Men på tåget hem skrattar vi åt eländet. "Vad tyckte du var värst?", "Jag har nog aldrig varit så hungrig att jag börjat gråta", "Vi bröt ihop i Notre Dame och kom på att vi inte borstat tänderna på fem dagar", "Jag gick runt och bar på den där trasiga påsen hela dagen i regnet", "Jag hade bara sandaler på mig"...

Jag har gått 183106 steg enligt min stegräknare, vilket borde vara ungefär 10 mil. Vi har spenderat 52 timmar på tåg och hemresan tog ganska exakt ett dygn.
Jag gillar verkligen sånt här, att resa runt, se nya platser, prata franska, gå med karta, sticka på tåg och äta choklad. Eleverna har varit underbara, flexibla och tillitsfulla, tagit hand om varandra och inte gnällt över strapatserna.