Det har varit en riktig sommar. Avslut. Paus. Nytt. Så som det ska vara.
Waldorfkursvecka
Grekland
Nyhamn: Mina barfotafötter trampar varje välkänd vrå hemma hos mormor och morfar. Det är lite som att vara barn igen. Men med den vuxnes frihet. Första morgonen hann jag inte äta frukost innan det var middag. Andra morgonen hann jag nätt och jämt duka undan frukosten innan middagen kom på bordet. Tredje dagen var det visst någon timme mellan måltiderna. Efter middagen är det efterätt och sedan siesta och när man vaknat till är det kaffe. Mycket bekväma dagar med andra ord. Och att nytvättade kläder kan vara så ljuvligt! Min hemmastrand vid Skälebäcken slår faktiskt Greklandsstränderna på många sätt. Vattnet har precis samma salthalt som kroppen och det är alldeles lent. Sanden är lagom fin och torr. Och det är lugnt och vackert.
I ett par års tid har morfar försökt få tag i ull till mig via sina kontakter. Jag har ju bott trångt, flyttat och jobbat massvis så det har visserligen inte varit någon brådska men däremot efterlängtat. För en tid sedan hade han läst om en ny fåruppfödning i bygden och hört av sig till dem. Det visade sig vara min gamla klasskompis från grundskolan, Otto som startat en fårfarm på föräldragården han övertagit. Just när jag var i Nyhamn hade hembygdsföreningen en träff hemma hos honom. Jag och Mona utbytte vegetarianers ögonkast medan vi lyssnade på hur köttproduktionen gick till. Men här fanns ungt, engagerat helhetstänk. Vi häpnade alla över demonstrationen av hur vallhundar arbetar. Att valla får var verkligen det absolut roligaste hunden visste. Får jag börja-får jag börja-får jag börja??? JAAA!!! Äntligen! Jag är kung! Jag är lyckligast i världen!! - Nej! Måste jag verkligen ligga still redan? Det gick inte att ta miste på vad den tänkte.
Morfar frågade om ull igen och Otto sa; javisst, hur mycket vill du ha? Vi har ingenting att göra med den hur gärna vi än vill.
Det blev picknick i en vacker hage och mormor sa saker i stil med: Kan töserna sitta här på filten? Det får man inte höra så ofta varken när man är 26 eller 49 år. Så det gäller att passa på och njuta.
Sista kvällen visade morfar mig en gammal skrivbok från 1800-talet med svartkonster i. Gud så spännande det var! Och som jag hade velat veta vad som stod på de bortklippta sidorna och under överstrykningarna med bläck.
Urkult: Det är sommarens sista utflykt. Med mellanlandning hos Åsa i idyllen. Tid att bara vara. Sedan tio timmars bussresa i charmig 60-talsbuss från Stockholm. Jag pratade om livet med min granne Marie som sedan även kom att bli tältgranne. Dopp i älven och soltorka i gräset. Ångermanländsk natur. Bra musik. Fina flummarknader. Jag träffade en klasskompis från waldorfkursen som sålde poj och fina skor och en miljon andra saker. Billig veganmat. Vänner att stöta ihop med då och då med en kram och så många ord som lämpade sig för stunden. Och jag sov som en prinsessa i tältet. Jag kan bli så lycklig bara av en sån sak som att borsta tänderna under bar himmel.
Tio timmar tillbaka till Stockholm. Inga tåg eller nattbussar med plats kvar. Natt på stan. Varför får man inte sova på centralen efter tolv. Varför finns det inga lugna krogar öppna på söndagsnätterna i huvudstaden? Varför får man inte ligga ner på cityterminalens bänkar när den väl öppnat? En påminnelse om att sömnbrist är tortyr.
Men jag har haft det så gott. Känner mig rustad för höstens strapatser. Inspirerad att börja jobba. Möta de nya och de gamla. Och att ta mig med sommaravslappningen till höstens stunder av ledighet. Att kunna vara harmonisk och kreativ i vardagen. Det ska bli det kommande årets träningsuppgift.
