I grottan dar Johannes fatt sina uppenbarelser ar det nu en kyrka. Jag hor sang redan i trapporna dit ner. En snall dam visar de marinbla lanekjolarna som nar ner till fotterna. Jag smyger in. Det ar morkt och luktar rokelse, prasten sjunger pa latin, tror jag. Stamningen ar magisk. En tant kommer snart fra och korsar sig flera ganger medan hon gestikulerar bestamt att jag inte far ha korslagda ben. Jaha. Jag undrar hur manga fler jag upprort med min omedvetna vana. Jag kanner mig lite dum som gjort fel, utpekad och kritiserad. Sedan tycker jag synd om de som lever i en tillvaro full av fel. Vad ar det mer man maste avsta fran forutom att korsa benen i kyrkan? Som ar sa viktigt att man tillrattavisar framlingar.
De tillkallar en annan del av gud, tanker jag. Min gud finns i naturen, i hav, berg, skog, himmel. Massan intensifieras. Maen jag inte kan se sjunger och prasten rabblar, skramlar med nagot jag inte vet namnet pa. Rokelsen ar tjock och manga tander ljus, korsar sig gang pa gang, ber, staller sig upp fran och till. Jag borjar kanna mig obehaglig till mods. Utelamnad och med allt storre avstand till min egen gudom. Jag har inte vagat rora mig men nu langtar jag ut. Darute ar sol och vind och himmel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar