Det ar latt att forsta att Ikaros kastade sig ut fran klipporna med sina bevingade fotter. Sarskilt som havet var djupblatt och glittrande under honom och himmeln molnfri med en blekrosa ton vid horisonten. Kanske sag han mot getterna som blev sma prickar pa bergssluttningen. Kanske mot olivtraden som sjonk for varje vingtag.
Nog flog han hogre an faglarna innan vaxet borjade smalta. Han markte det inte forst i sitt hogmod. Och vem skulle inte bli hogmodig vid utsikten att na solen? Om fjadrarna varit sammansatta av nagot mer varmetaligt hade han kanske lyckats. Kunnat rora solstralarna med sina bara fingrar, stracka ut armar och ben mot solskivans kanter och forega Leonardo i studiet av de manskliga proportionerna.
Da hade Ikaros sluppit atervanda till jorden som en forlorare. Eller gjorde han? Det tacker inte min mytologikannedom.
Kanske dog han martyrdoden for vetenskapen. Eller for sin demonstration av hogmodets uppgang och fall, da han stortade mot vagorna. Kastades hans kropp mot sylvassa klippor, eller simmade han i land med den besegrades uppgivna leeende? Var de ododliga, Ikarosoch de andra? Eller hyllas hans blodsoffer av efterlevande?
Hur modig var inte denne yngling som trodde pa sin sak anda in i doden. Likt det mod som aterfinns hos sjlvmordsbombarna. Men Ikaros offrade sig inte for sin tros skull och inte for att blidka hogre makter. Sjalva solen blev ju hans fall! Han riskerade livet for att flyga hogre an nagon - dodlig eller ododlig - fore honom.
Kanske var han bara ett offet for ungdomens ofardiga hjarnstruktur. Da visserligen riskbedomning men ack sa knappvardigt konsekvenstankande annu utvecklats. Samma just strukturerade formaga som far mig att avsta fran att barfota bestiga de hoga, vassa klippblock jag simmat ut till. Det som far mig att avsta fran risken att storta ner och slas blodig innan jag drunknar. Det som gor tillvaron lite mindre spannande - och mig lite mindre lik Ikaros.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar